Browsing Tag:

sårbarhet

Att ge sig ut i vildmarken

Posted in Inspiration
on 2018/07/22

Jag har tänkt en del över det här med mod och sårbarhet de senaste dagarna. En av de egenskaper som jag ser upp till mest hos andra människor är deras mod och för mig så hänger mod och sårbarhet starkt ihop. För att vara modig måste man vara sårbar och för att visa sig sårbar så krävs det mod.

Vi integrerar som aldrig förr med människor över hela världen, men samtidigt blir vi sämre på att vårda våra nära nätverk. Trots att vi är hyperuppkopplade och hyperconnectade och hypernärvarande i våra digitala liv så känner vi oss också mer och mer ensamma. Vi upplever en brist på tillhörighet i världen.

Fri blir du först när du förstår att du inte hör hemma någonstans – att du hör hemma överallt – ingen särskild stans. Det kostar mycket, men du får mycket tillbaka.

Dessa tankarna och detta citatet kommer från en bok som heter Trotsa Vildmarken av Brene Brown. Det citatet klickade till i min hjärna, i mitt hjärta så som det gör när en ny insikt börjar falla på plats. På något sätt har jag under min uppväxt och även idag haft svårt att känna tillhörighet på ett djupare plan och kanske grundar det sig i en rädsla eller en ovilja för att visa mig sårbar. Jag vill ju helst vara någon superstarsuperhjältesuperkvinna som alltid fixar allt. Det är ju inte hållbart och det är inte så man visar sig sårbar.

Att öppna upp sig är att visa sig sårbar och det kan liknas vid att ge sig ut i vildmarken. Ibland känns hela min blogg som en vildmarksdans, när jag öppnar upp mig och skriver om mina erfarenheter. När jag berättar om min drömmar och planer och hopp och rädslor. Hoppet om att inspirera andra till att följa sina hjärtan och vara ärliga mot sig själva är det som gör att jag gång på gång vågar ge mig ut och dansa där här vildmarksdansen, på skakande ben och svettiga handflator med darrande röst.

Även om det ibland känns som en väldigt ensam dans, så känns det värt det när jag får feedback och kommentarer av andra som också dansar. Kanske är jag påväg att till fullo inse att jag, precis som citatet säger, hör hemma ingenstans, överallt, ingen särskild stans.

Brene kommer till slutsatsen att det som krävs för att vi ska hitta tillbaka till tillhörigheten, kärleken och banden till andra människor är att vara modig. Med mod att vara sårbar och att det är först när man vågar visa sig sårbar inför familj, vänner, främlingar som känslan av tillhörighet skapas. Att inte backa iväg från konflikter och olika åsikter utan istället använda dem som ett verktyg för att skapa förståelse för varandra. Det är när man gråter skrattar upplever tillsammans, som vi tar ett första danssteg.

Vänner, låt oss dansa tillsammans. Vilka utmaningar upplever du kring att visa dig sårbar?

Känslor inför Portugal

Posted in Inspiration, Mål
on 2018/07/18

Hej vänner!

Hur mår ni idag? Jag håller mina tummar och tår för att ni mår bra och om ni inte gör det så vill jag peppa er till att tro på att det kommer att vända – det gör det alltid.

I två dygn har jag hunnit landa, ladda om och reflektera innan jag drar vidare på nästa äventyr. Imorgon eftermiddag lyfter mitt plan mot Portugal och min första ensamresa påbörjas och nu sitter jag här vid köksbordet, i huset som som jag kallar för hemma, med människorna jag kallar för min familj.

Om man lämnar min plats vid köksbordet och köksoffan och går upp för trappen till ovanvåningen ser man mina två väskor, prydligt packade bredvid varandra. En liten och en stor. Jag är duktig på att packa, även om det kan se kaotiskt ut från stund till stund så går det snabbt, görs logiskt och noggrant. Det var med skräckblandad förtjusning jag prydligt la ner mina kläder i väskan tidigare.

Jag har funderat över varför jag så gärna vill resa ensam. Kanske är det någon del av mig som vill bevisa att fröken självständig klarar sig själv i en månad i ett främmande land. Prestationsprinsessan som fortfarande sitter på min axel har säkert ett finger med i beslutet om att boka en enkelbiljett till Portugal. Om prestationsprinsessan har med ett finger så har däremot min vilja till utveckling, min mentala bästa vän, med en hel hand i beslutet. Ibland blir jag arg på mig själv för att jag gör det. För att jag hela tiden strävar efter att utvecklas, pusha min comfortzone och min modiga muskel.

Ibland blir jag arg på mig själv över att jag gör läskiga saker. Jag tycker att det ska bli läskigt att resa ensam och när jag känner den känslan av “wow, känns det pirrigt i magen, detta känns inte helt bekvämt”, så vet jag att det är rätt väg att gå. Jag måste våga för att utvecklas, annars så sviker jag mig själv på något vis. Jag blir arg för en sekund innan min mentala bästa vän, klappar mig på kinden och skickar över kärlek till mig. Tänk er som en snäll farmor, som bara vill att ni ska må bra och äta hennes kakor, så beter sig min mentala bästa vän.

Jag får en kick av att göra läskiga saker som gör så att jag växer som person. Inget stort har någonsin kommit från att göra precis som alla andra och inget stort har någonsin kommit från att stanna innanför sin comfortzone. Under kommande fyra veckor kommer jag att spränga min comfortzone 1000 gånger om. För sån är jag – naiv, sårbar, full av mod.

Nu gör vi detta. Nästa uppdatering blir från ett cafe någonstans i Portugal!

Att ha modet att vara sårbar

Posted in GirlPower
on 2017/08/02

Prestationsprinsessa, A-elev, Duktiga flickan… Synonymerna är många för att beskriva just starka, drivna och målmedvetna tjejer och kvinnor. Hela mitt liv har jag med stolthet kunnat identifiera mig med de orden. Jag har alltid varit stolt över mina fina betyg, över att jag alltid har jobbat på helger och somrar och över att jag har varit just prestationsprinsessan.

Det var inte förens i början av gymnasiet som jag började lägga märke till baksidan av att vara just en Prestationsprinsessa. När saker och ting inte var så lätta längre, när man inte längre var bäst i klassen. Ganska snabbt slutade jag jämföra mig med andra och deras prestationer i skolan, men lika snabbt började jag fylla min kalender med extremt långa dagar fyllda med skola, plugg och volleyboll innan jag äntligen landade hemma vid 22.30 för att gå upp vid 06.00 och gör om samma sak igen, måndag till fredag.

Det var prestationsprinsessans fel att jag var på väg att gå in i väggen då och det var även prestationsprinsessans fel att jag, ett par, tre år tidigare hade drabbats av en ätstörning. Det är prestationsprinsessan som är orsaken till att jag fick kämpa med dagliga panikångestattacker i tre veckor och det är prestationsprinsessan som fortfarande sitter på min ena axel och pratar med mig.

Hon säger att jag måste prestera för att vara värd något, för att jag ska kunna älska mig själv. Hon pushar mig till att alltid vara perfekt och berättar att det är det enda som duger. Hon får mig att tvivla på mig själv och hon får mig ibland att backa när jag har något viktigt att säga eller något bra förslag. Prestationsprinsessan på min axel vägar låta mig att vara sårbar och hon låter mig aldrig att be om hjälp.

Sårbarhet

Att visa sig sårbar är något extremt läskigt men jag tror att det är i just sårbarheten som man utvecklas som mest. När man vågar berätta om det som skrämmer en, om det som får ens ögon att tindra, om det tuffa man går igenom just nu och om det tuffa man gick igenom förr. Det är när man vågar öppna sig för människor, vågar berätta om det som tynger ens hjärta och vågar be om feedback som magin händer och din utveckling skjuter i höjden.

Jag har under sommaren varit coach på UngDrive, ett fantastiskt koncept, och efter fjärde dagen bröt jag ihop. Prestationsprinsessan på min axel var för elak och jag hade under fyra dagar jämfört mig, konstant, med mina nya kollegor, 4 stycken erfarna kursledare som alla är äldre än mig. Jag bröt ihop för att jag kände mig så värdelös och så meningslös och så överflödig. Jag vågade visa mig sårbar inför mina kollegor och det var en sån lättnad att få dela den känslan och den rädslan med dem och det fick mig att inse att det inte är rimligt att jämföra mig med dem eller någon annan, utan se vad jag faktiskt bidrar med och att det skapar ett värde för deltagarna.

Det är vackert och starkt att visa sig sårbar. 

Att be om hjälp

För att bli framgångsrik, oavsett hur man nu väljer att definiera framgång, så måste man våga be om hjälp. Ensam är aldrig starkast hur mycket myten än påstår det. När man har funderat på ett problem, om och om i huvudet och man aldrig tycks komma på en lösning, aldrig en ny infallsvinkel. När man har fått för sig att man måste jämföra sig med sina mycket mer erfarna kollegor. När tankarna gnager i hjärnan utan att man får något slut på det. Det är där och då måste man måste våga be om hjälp.

Att be om hjälp är att visa sig sårbar och det är tufft, tror mig jag vet, men det är precis det man behöver göra. Oavsett om det gäller din personlig utveckling eller ditt företag så kommer du köra fast och om du då vågar be om en hjälpande hand så kommer uppförsbacken inte att vara lika brant längre. Bördan blir inte lika tung.

Min hjälpande hand är i många fall min mentor Agneta, en fantastisk kvinna som har kommit att bli min vän. Hon stöttar mig i stort och smått och kommer med nya infallsvinklar. När jag träffade henne förra veckan var jag förvirrad över att inte veta vad jag skulle göra med mitt liv. Jag vågade be henne om hjälp, hon har trots allt levt ungefär 45 år längre än mig, och det är jag stolt över. Hon avdramatiserade det hela och sa att jag inte borde veta vad jag ska göra med mitt liv och att ändå sättet att ta reda i vilken riktning jag ska gå är att testa mig fram. Se där! Så lätt var det.

Slutligen

Slutligen så skulle jag skicka med er till att tänka efter och reflektera över om det finns något mönster i ert liv, där ni hädanefter borde pröva att be om hjälp? Där ni borde stoppa er prestationsprinssesa och istället visa er sårbara?

När bad du om hjälp senast?