Att ha modet att vara sårbar

Posted in GirlPower
on 2017/08/02

Prestationsprinsessa, A-elev, Duktiga flickan… Synonymerna är många för att beskriva just starka, drivna och målmedvetna tjejer och kvinnor. Hela mitt liv har jag med stolthet kunnat identifiera mig med de orden. Jag har alltid varit stolt över mina fina betyg, över att jag alltid har jobbat på helger och somrar och över att jag har varit just prestationsprinsessan.

Det var inte förens i början av gymnasiet som jag började lägga märke till baksidan av att vara just en Prestationsprinsessa. När saker och ting inte var så lätta längre, när man inte längre var bäst i klassen. Ganska snabbt slutade jag jämföra mig med andra och deras prestationer i skolan, men lika snabbt började jag fylla min kalender med extremt långa dagar fyllda med skola, plugg och volleyboll innan jag äntligen landade hemma vid 22.30 för att gå upp vid 06.00 och gör om samma sak igen, måndag till fredag.

Det var prestationsprinsessans fel att jag var på väg att gå in i väggen då och det var även prestationsprinsessans fel att jag, ett par, tre år tidigare hade drabbats av en ätstörning. Det är prestationsprinsessan som är orsaken till att jag fick kämpa med dagliga panikångestattacker i tre veckor och det är prestationsprinsessan som fortfarande sitter på min ena axel och pratar med mig.

Hon säger att jag måste prestera för att vara värd något, för att jag ska kunna älska mig själv. Hon pushar mig till att alltid vara perfekt och berättar att det är det enda som duger. Hon får mig att tvivla på mig själv och hon får mig ibland att backa när jag har något viktigt att säga eller något bra förslag. Prestationsprinsessan på min axel vägar låta mig att vara sårbar och hon låter mig aldrig att be om hjälp.

Sårbarhet

Att visa sig sårbar är något extremt läskigt men jag tror att det är i just sårbarheten som man utvecklas som mest. När man vågar berätta om det som skrämmer en, om det som får ens ögon att tindra, om det tuffa man går igenom just nu och om det tuffa man gick igenom förr. Det är när man vågar öppna sig för människor, vågar berätta om det som tynger ens hjärta och vågar be om feedback som magin händer och din utveckling skjuter i höjden.

Jag har under sommaren varit coach på UngDrive, ett fantastiskt koncept, och efter fjärde dagen bröt jag ihop. Prestationsprinsessan på min axel var för elak och jag hade under fyra dagar jämfört mig, konstant, med mina nya kollegor, 4 stycken erfarna kursledare som alla är äldre än mig. Jag bröt ihop för att jag kände mig så värdelös och så meningslös och så överflödig. Jag vågade visa mig sårbar inför mina kollegor och det var en sån lättnad att få dela den känslan och den rädslan med dem och det fick mig att inse att det inte är rimligt att jämföra mig med dem eller någon annan, utan se vad jag faktiskt bidrar med och att det skapar ett värde för deltagarna.

Det är vackert och starkt att visa sig sårbar. 

Att be om hjälp

För att bli framgångsrik, oavsett hur man nu väljer att definiera framgång, så måste man våga be om hjälp. Ensam är aldrig starkast hur mycket myten än påstår det. När man har funderat på ett problem, om och om i huvudet och man aldrig tycks komma på en lösning, aldrig en ny infallsvinkel. När man har fått för sig att man måste jämföra sig med sina mycket mer erfarna kollegor. När tankarna gnager i hjärnan utan att man får något slut på det. Det är där och då måste man måste våga be om hjälp.

Att be om hjälp är att visa sig sårbar och det är tufft, tror mig jag vet, men det är precis det man behöver göra. Oavsett om det gäller din personlig utveckling eller ditt företag så kommer du köra fast och om du då vågar be om en hjälpande hand så kommer uppförsbacken inte att vara lika brant längre. Bördan blir inte lika tung.

Min hjälpande hand är i många fall min mentor Agneta, en fantastisk kvinna som har kommit att bli min vän. Hon stöttar mig i stort och smått och kommer med nya infallsvinklar. När jag träffade henne förra veckan var jag förvirrad över att inte veta vad jag skulle göra med mitt liv. Jag vågade be henne om hjälp, hon har trots allt levt ungefär 45 år längre än mig, och det är jag stolt över. Hon avdramatiserade det hela och sa att jag inte borde veta vad jag ska göra med mitt liv och att ändå sättet att ta reda i vilken riktning jag ska gå är att testa mig fram. Se där! Så lätt var det.

Slutligen

Slutligen så skulle jag skicka med er till att tänka efter och reflektera över om det finns något mönster i ert liv, där ni hädanefter borde pröva att be om hjälp? Där ni borde stoppa er prestationsprinssesa och istället visa er sårbara?

När bad du om hjälp senast?

Leave a Reply

Liknande inlägg